Byte av felaktiga drivrutiner

2020-09-23

Jag fyllde nyligen 50 och fick golflektioner i present av några goda vänner. En av dessa vänner är Golfbladets chefredaktör, som avslöjade att han var lite kluven till presenten. ”Om du blir bra på att spela golf förlorar jag ju en krönikör.” (De flesta av mina krönikor här i Golfbladet utgår på ett eller annat sätt från mina brister som golfspelare.) Om detta kan jag säga två saker:

1: Oroa dig inte.

2: Oroa dig inte.

Fast, kanske lite ändå.

Jag har, genom redaktörens utmärkta kontaktnät fått tag på en fantastisk instruktör. Ingela Tisén heter hon. Hon frågade mig när vi träffades första gången vad jag ville uppnå med våra lektioner. Mitt första svar: ”Lära mig att spela golf.” var kanske lite väl omfattande så efter en stund kokade vi ned det till att jag vill förbättra min sving. Eller ”sving” kanske man ska skriva, för att få er att förstå att det är typ en sving. 

Vi började med att jag fick slå iväg några bollar samtidigt som hon filmade mig. Det gick ganska bra, bollarna hamnade ungefär där jag ville och jag lyckades med mina två föresatser. Jag höll ögonen på bollen och jag vred igenom kroppen efter träffen.

När hon tyckte att hon sett tillräckligt så frågade hon mig vad jag var nöjd med och vad jag var mindre nöjd med. Jag svarade att jag var nöjd med att jag höll ögonen på bollen och att jag vred igenom kroppen ordentligt. Det jag var mindre nöjd med var det faktum att jag, trots att jag vet att jag inte ska göra det, hämtade den största delen av kraften från mina armar. 

Hon höll vänligt med mig om att jag hade en armsving, så långt var vi helt överens. Sedan sade hon, fortfarande väldigt snällt och vänligt: ”Vet du, en av de saker jag hatar mest är när folk säger att de fokuserar på att hålla ögonen på bollen. Jag vet inte hur många gånger jag hört det.”

Jag hade valt just det där med ögonen och bollen för att verka lite påläst, det där har man ju både hört och läst massor av gånger. Hon tog upp paddan som hon filmat med och visade mig hur det såg ut när jag svingade. Inte så fasansfullt som jag själv trodde. Hon pausade bilden och började rita streck på den, för att visa hur det var totalt omöjligt för mig att komma tillräckligt långt i baksvingen samtidigt som jag stirrade på bollen som om jag aldrig skulle se den igen. (Det brukar bli så, men det är en annan historia.)

Jaha. Men resten var ju bra, bollen for ju iväg i avsedd riktning och längd. 

”Ja, nu ska vi se på hur du står efter bollträffen.” sade hon. 

Jag hade överdrivit min genomvridning för att verkligen visa hur duktig jag är. Det sket sig det med. Ny stillbild, nya streck. Pilar den här gången.

”Titta, din överkropp pekar hitåt, men dina höfter pekar hitåt.” De två pilarna var ganska precis tio i två på klockan. Överkroppen tio, underkroppen två. Zonen mellan de två pilarna överensstämde på ett skrämmande sätt med det område inom vilket mina bollar brukar hamna.

Med några enkla tips fick hon mig sedan att lyckas förlänga svingen med säkert 25 procent i vardera ändan. När jag till slut fick slå på en boll igen så var träffen helt underbar och svingen kändes naturlig på ett sätt den aldrig gjort innan. Jag slog några bollar till med samma resultat och sedan var lektionen slut.

Jag åkte hem med tanken att googla på hur man tar sig med på Seniortouren. Golf är lätt, jag borde kunna tjäna lite stålar på att bli proffs nu när jag lärt mig hur man gör. Uppfylld av detta åkte jag senare samma dag till rangen. Köpte två hinkar och gick lite pirrig av förväntan och ställde mig vid en ledig matta. Hoppas att folk ser hur bra jag svingar och hur långt jag slår, tänkte jag.

En stund sedan hoppades jag att ingen skulle känna igen mig. Av 100 bollar hamnade max 30 där jag ville. De andra for kors och tvärs på ett högst generande sätt. Jag höll nästan på att börja gråta. 

Jag hade min nästa lektion några dagar senare och jag gick inte till rangen igen innan den. Jag förstod att jag gjorde någonting fel och jag ville inte nöta in felet mer än nödvändigt.

Instruktören: ”Hur har det gått sedan sist?”

Jag: ”Ärligt? Käpprätt åt skogen!”

”Får jag se, slå några bollar.”

Jag slog några bollar. Hon behövde inte ens filma. Hon såg direkt ett par saker jag glömt, berättade vad jag gjorde fel, jag försökte igen och då funkade det. Trolleri!

Jag har fått några övningar som jag kan göra på rangen och förhoppningsvis hjälper de mig att börja göra mer rätt än fel i svingen. Det kommer att kräva mycket övning för att lyckas ändra på mitt invanda beteende, men nu vet jag i alla fall vad jag har att jobba med.  Det tar tid att lära gamla hundar chippa.

Fredrik Sandberg
fredrik@sbod.se
Taggar
fredrik sandberg
kåseri